Fredriks betraktelser – Ett cupavancemang med blandade känslor.

Så, då är gruppspelet av Svenska Cupen över för den här gången och HBK har tagit sig vidare. Det är ett avancemang med blandade känslor. HBK inledde med att resa norröver med en sjukdomslista längre än titeltorkan i Falkenb*rg och smällde upp en mur som hade gjort Berlinmuren pre-1989 grön av avundsjuka. Premiären mot gänget från norr bjöd som väntat på ett lågt stående HBK-försvar och inte särskilt mycket ordnat spel från HBK:s sida. Andreas Johansson styrde försvaret med järnhand, Erik Ahlstrand, som väl knappt ens får köra moped, gjorde en helgjuten tävlingsdebut och där har vi förhoppningsvis en guldklimp i vardande. Utan att sätta för mycket press på grabben så tror jag att han startar bredvid Albin Ekdal i landslaget när säsongen är över, den som lever får se. Positivt var även att BKS fick god respons och mycket stöd, både inom och utanför HBK, i beslutet att bojkotta resan till Östersund av moraliska skäl. Vi visar att det i dagens orena fotbollsvärld finns ett visst moraliskt ljus och BKS är stolta att bära moralismens fana i vår resa mot nirvana.

Efter en meriterande poäng och en försvarsinsats som lovade gott begav sig Sveriges bästa blåsvarta lag till Uppsala för möte med IK Sirius. En match där Sadat Karim visade klass och avgjorde till HBK:s fördel med dubbla mål. Mot Sirius visade HBK periodvis intressanta tendenser men likt hela 2018 hade man svårt att hålla uppe spelet under 90 minuter.

När gruppspelet så skulle avgöras kom Karlstad BK, nykomling i division 1 på besök, varför en frän doft av hembränt, diesel och bränt gummi enligt rykten etsat sig fast i Halmstadbornas sinnen. Epilogen slutade med ett inte särskilt meriterande kryss efter en insats mer tafatt än undertecknad på ett nattklubbsdansgolv men HBK är trots det vidare tack vare att mitt älskade Östersund som jag aldrig yttrat ett ont ord om besegrade Sirius med klara siffror hemma på Pyongyang Jämtkraft Arena.

Trots avancemanget lämnar jag personligen gruppspelet bakom mig med blandade känslor. Lycka över att ha gått vidare, men också en gnagande oro över de likheter man ser med föregående säsong. Mot Sirius visade HBK upp samma problematik som man gjorde under hela 2018, oförmågan att prestera under 90 minuter. Jag kan räkna på min ena hand de få helgjutna insatser HBK gjorde förra året där matcherna allt som oftast bestod av relativt höga toppar men också dalar djupare än man måste leta i den allsvenska maratontabellen för att hitta Falkenb*rgs FF. Mot Karlstad hade man återigen extrema problem i en match man på papperet förväntas ha ett rejält spelövertag, HBK är inte Barcelona, HBK är inte heller Manchester City, men nog borde man ändå kunna förvänta sig att det ska vara tydligt vilka som har Superettans bästa trupp och vilka som är nykomlingar i division 1, så var inte fallet idag. Stabil HBK-dominans var inte fallet mot många lag överhuvudtaget förra säsongen vilket var en starkt bidragande orsak till att man gjorde sin sämsta säsong sedan Sundsvall brann. Jag vill inte måla fan på väggen efter ett gruppspel som resultatmässigt summeras över förväntan. Vi är fortfarande vidare, vi ska fortfarande vinna cupen och vi ska fortfarande ut i Europa, men för mig är det ofrånkomligt att inte lägga gruppspelet till handlingarna med frågan; vart ska denna säsongen egentligen sluta?

Fredrik Johansson

* Krönikan är personlig, åsikterna skribentens egna och  dereflekterar inte nödvändigtvis BKS hållning. Skribenten, och inte BKS, ansvarar således för innehållet i texten.

Nyhetsarkiv

Länkar

-

Senaste nyheter