Vad är det för fel i att älska det man har?

Vad är det för fel i att älska det man har, sjöng Linnéa Henriksson i sin eminenta låt om känslorna kring hennes vackra hemstad. Ja vad är det egentligen för fel? Supporterskapet till en svensk småklubb präglas i mångt och mycket av Linneas fråga. Att hålla på en klubb utanför det mediala rampljuset är inte alltid en dans på rosor, det är ett supporterskap som ofta bespottas och som sällan får den uppskattning det någonstans förtjänar. Att följa sin småklubb när skolkamraterna hejar på de häftiga Stockholmsklubbarna eller Real Madrid är inte alltid det enklaste, att idolisera Gabriel Gudmundsson när Messi drar till med karriärens femtioförsta hattrick kräver även det en viss motståndskraft och självsäkerhet för att älska det man har.

I kölvattnet av resultaten i semifinalerna av Svenska Cupen som innebar att Häcken och laget som inte bör nämnas vid namn spelar final dök de upp som ett brev på gamla posten, de överlägsna kommentarerna och skämten kring den förmodat urusla publiksiffran i den stundande cupfinalen. Måhända har de rätt där uppe i sina elfenbenstorn, men vad spelar det för jävla roll? Det är oerhört lätt att sitta på sina höga hästar, med sina starka publiksiffror bakom sig och håna alla oss som viger våra liv åt föreningar utan samma creddighet. Det är inte heller särskilt svårt att tillsammans med tusentals andra stå och skratta åt oss som är femton pers på andra sidan arenan, det är väldigt enkelt att med hundratals man stå på en bortaläktare och påpeka hur urusel klack vi småklubbar har jämfört med er och det krävs inte särskilt mycket för att med sina nummer i ryggen gång på gång påpeka sin överlägsenhet gentemot en stackars underlägsen motståndare. Vi försöker, vi gör vad vi kan, men vi är inte er, vi bara råkar älska det vi har.

Jag förstår helt och hållet att det för många ses som häftigare att hålla på IFK Göteborg än HBK, att följa någon av tvillingklubbarna istället för IK Sirius eller ha sina sympatier hos Hammarby snarare än hos Kalmar FF, men jag sörjer det faktum att så är fallet. Jag tror att svensk supporterkultur som helhet mår bra av att inte koncentreras till de större klubbarna, hela Sverige ska leva och hela Sverige lever inte utan sina småklubbar. Jag må framstå som gnällig och jävig men jag är övertygad om att något går förlorat när det ses som töntigt att följa sin småklubb. Jag är övertygad om att något går förlorat när folk i städer som Halmstad, Gävle och Örebro väljer det för tillfället coola och creddiga snarare än det lokala, det töntiga. Nej, alla snittar inte trettontusen åskådare på hemmamatcherna, alla kan inte abonnera tåg till Göteborg eller sälja ut bortasektioner och det är säkert coolt att stå på en välfylld läktare som en i mängden och påpeka töntigheten hos de som törs ställa sig i en småklubbs klack, hos de som bara älskar vad de har.

Missförstå mig rätt, den här texten handlar absolut inte om att förringa det engagemang som visas upp hos storklubbarna, det är deras engagemang, driv och kunnande som är loket i svensk supportkultur och jag högaktar det. Den här texten är tillägnad alla som började hålla på klubbar som inte är poppiga och häftiga när andra gjorde det, till alla som står tillsammans med tio andra på en bortaläktare en tisdagkväll i Gävle, till alla som är stolta, stolta över att älska det man har.

Fredrik Johansson
* Krönikan är personlig, åsikterna skribentens egna och  dereflekterar inte nödvändigtvis BKS hållning. Skribenten, och inte BKS, ansvarar således för innehållet i texten.