Presentationskrönika Fredrik Johansson

Hej alla vänner, ovänner och allt däremellan. Saker och ting är sällan enbart svart eller enkom vitt, se bara på Italiens mesta mästare Juventus, världens äldsta proffsklubb Notts County eller Landskrona BoIS, nyligen klara för spel i division 1 Södra. Att vi lever i en samtid där nyanser allt oftare suddas ut till förmån för extrema uttryck bidrar också till att det så gott som är en plikt att som uppburen och omsusad (nåja) skribent i den mån det går, undvika att bidra till den beklagliga samhällsutvecklingen genom svulstiga formuleringar och uppenbara överdrifter. Därför hälsar jag vänner, ovänner och allt däremellan välkomna till en av mina första krönikor som styrelseledamot i Bollklubben Support Halmstad. För att inte bidra till de extrema yttringar som sliter moderna samhällen itu kommer jag fortsättningsvis i denna återkommande spalt att vara om inte hundra, så i alla fall hundratio procent nyanserad, med start nu. Denna krönika, tänkte jag ägna åt de två ting jag håller mest kärt, Halmstads Bollklubb, och Nils Fredrik Johansson.

Vi börjar med den senare. Mina styrelsekollegor känner nog många av er redan igen men vem är jag, Fredrik, relativt nyinvald styrelseledamot i Bollklubben Support? Jag är nyss 25 år fyllda, född i Uppsala, uppvuxen i Västerås, studerandes i Linköping. Beskrivs av andra som en ytterst ödmjuk och väldigt kul kille, med ett ölsinne utöver det vanliga (fri tolkning). Vidare beskrivs jag så gott som uteslutande som en varm person som vill alla väl. Älskar alla, älskad av alla, hatar ingen, hatad av ingen. Nyanserat, absolut. Jag själv skulle nog, ödmjuk som jag är, tacka för de snälla orden för att sedan snarare beskriva mig som ganska alldaglig och medioker, helt okej på mycket, inte enastående på något, dålig på ganska lite, ödmjuk.

Jag har följt HBK på olika sätt under hela min uppväxt, till stor del på avstånd via text-TV, sida 377 samt korta inslag på Fotbollskväll och Sportnytt. Som sommarhallänning begränsades länge besöken på Örjans Vall till somrarna men ju äldre jag blivit, ju mer frekventa har besöken också blivit och idag ser jag allt jag hinner och har råd med. Jag har mycket att tacka min släkt för, att jag har HBK är farfars förtjänst, han är uppväxt i Halmstad och anledningen till sommarbesöken. Jag känner att det därför inte är mer än rätt att ta tillfället i akt och hylla krutgubben, tack farfar, för allt, tack för HBK!

Jag blev förälskad i HBK första gången jag klev in på Örjans Vall, sommaren 2000, och trots att HBK har gett mig fler och hårdare smällar än någon, eller något annat i detta liv, så står jag här idag, relativt nyligen invald i supporterföreningens styrelse. Albert Einstein ska en gång ha sagt att definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig samma resultat, vilket inte bara sammanfattar min personliga relation till HBK, men även mitt förhållande till mig själv på något sätt. Man är inte smart. För övrigt, hur lökigt är det inte att citera Einstein? Dock är detta är en otroligt cheesy kärleksförklaring till ett fotbollslag, och i krig och kärlek är allt tillåtet så låt gå, då.

Nåja, under de senare åren har mitt supporterskap blivit allt mer aktivt, jag har sett allt fler matcher live, I Halmstad såväl som i inte Halmstad. Jag har via mitt mer aktiva supporterskap skapat mig flera riktigt fina vänner, vänner som jag vet att jag kommer ha med mig så länge jag, eller vännerna lever. Just gemenskapen som fotbollen ger en är något jag vill skicka med i denna krönika. Jag var länge själv nervös och osäker kring hela grejen med att åka med på bortaresor. Funderingar så som ”varför ska jag åka, jag känner ju ingen där” och ”tänk om folk inte tycker att jag är tillräckligt mycket HBK:are” var inte alls ovanliga innan jag tog steget. Ett litet steg för Fredrik som jag inte ångrar en endaste minut idag så här ungefär ett och ett halvt år senare (hemmatorsken mot Värnamo i höstas exkluderad). Den gemenskap som skapas i en minibuss Halmstad – Sundsvall tur och retur, där däcket smäller i Upplands Väsby och HBK torskar en livsviktig match i bottenstriden skapas inte någon annanstans. De minnen man skapar i en campingstuga utanför Östersund eller bakom deras bortaläktare i stekande värme och sviterna efter gårdagen är minnen man alltid kommer att bära med sig. Den lycka HBK-familjen ger en är ovärderlig, hur jävla klyschigt det än må låta.

Människor med ett betydligt större kulturellt kapital och poetisk ådra än jag har i årtusenden försökt sätta ord på kärleken, utan att lyckas. Mitt försök att beskriva den vackraste av känslor kulminerar i en 6-1-vinst hemma mot Jönköping Södra, vad det sen säger om mig, och hur jag lyckas eller misslyckas med att formulera kärleken får andra avgöra, men är det något jag verkligen vill att du som trots allt dravel orkat läsa ända hit ska ta med dig så är det just detta, våga! Jag tog steget, jag vågade signa upp mig för en bortaresa med för mig totalt okända personer, jag fann, inte bara en större kärlek till HBK, jag fann också vänner för livet. Visst håller jag mig nyanserad och fri från bombastiska formuleringar? Bra! Tänkte väl det.

Avslutningsvis och som i ett led att fortsätta lanseringen av mig själv på denna kanal, inte bara som styrelseledamot utan också som nyanserad och objektiv skribent, tänkte jag ta tillfället i akt att i ödmjukhetens tecken tippa Superettan. En serie där HBK av någon outgrundlig anledning ska tampas med obetydliga nonsenslag som Norrby, IK Frej Täby och GAIS. Då jag är uppväxt i Västerås, en stad där precis alla, undertecknad naturligtvis inkluderad, lider av ett enormt och nästan sjukligt mindervärdeskomplex gentemot Stockholm har jag tagit ödmjukhetshjälp av AIK anno 2014 när nu serien ska tippas.

Mitt neutrala och nyanserade tips ser ut enligt följande:

1.       HBK – Kommentar egentligen överflödig men vi försöker ändå. Hade tagit klivet upp redan förra säsongen om det inte vore för att det råder olika spelregler i Helsingborg och Eskilstuna jämfört med resten av landet, samt om inte Falkenb*rg överpresterat på ett sätt som får Steven Bradburys OS 2002 att blekna. Landets utan tvivel finaste förening har en överlägsen spelartrupp som inför i år även förstärkts med den stolta svenska nationens bästa mittback sedan Petter Hansson hängde upp skorna på spiken. På världens naturskönaste arena Örjans Vall bär de oxtokiga supportrarna som av neutrala betraktare brukar jämföras med Boca Juniors barras bravas i sina glansdagar fram de blåsvarta hjältarna. Allt under nittio poäng när serien är slutspelad vore en skräll utan dess like.
2.       Inte HBK
3.       Inte HBK
4.       Inte HBK
5.       Inte HBK
6.       Inte HBK
7.       Inte HBK
8.       Inte HBK
9.       Inte HBK
10.   Inte HBK
11.   Inte HBK
12.   Inte HBK
13.   Inte HBK
14.   Inte HBK
15.   Inte HBK
16.   Inte HBK

 Tack för mig, framåt Halmstad!
​​​​​​​
Fredrik Johansson

* Krönikan är personlig, åsikterna skribentens egna och  dereflekterar inte nödvändigtvis BKS hållning. Skribenten, och inte BKS, ansvarar således för innehållet i texten.​​​​​​​