Det är snart dags för Superettan och vi ger oss ut på en resa i min sista krönika innan den mycket efterlängtade premiären.

Vi reser från etta, mot etta, ledda av hemvändande etta. Platsen vi lämnar har vi flera gånger lämnat, men tyvärr också återvänt till under senare år. Platsen vi lämnar är berömd både för Per och misär, resans slutdestination för Lennart.

Resan går via byar (Varberg) såväl som förorter till Stockholm (jag kollar på dig, Västerås, kära hemstad) och vart nu Dalkurd bestämmer sig för att spela när vi ska dit i juni. Första proffsmatchen på månen månntro? Elon Musk lär vara intresserad.

Eventuella hinder under resans gång finner vi även i Östlig riktning, i stad där den moderna idrottens lakejer sopar banan med falnad ”gigant”. Sopar banan gör även ett underifrån nytillkommet tillskott, men det är varken med motståndare eller rivaler utan med skatteverket. *Host Syrianska*. Från låg skattemoral och högre tränaromsättning än Palermo rör vi oss mot revolutionärt tillhåll i Värmland, känt för att man egentligen tillhör Örebro.

Resan kommer också att ta oss utomlands, eller åtminstone till lilla London där besök hos rödblått sällskap väntar, har vi tur bjuds här på snittar och champagne utöver tre poäng. När vi ändå är i krokarna passar vi på att också hälsa på Champions League-satsande förlorarromantiker innan vi återigen rör oss vidare och blåser förbi Elfsborgs farmalag ledda av självmålande tränare. Vi ska också passa på att hälsa på Johan Mjällby, den enda av sitt namn som någon kan finna det minsta relevant.

Förhoppningsvis har vi Gud med oss på vår resa. Det finns dock farhågor om att han istället står på vårt första hinder, HV71-Södras sida. I fd. statsminister Reinfeldts hemkommun Täby hittar vi ytterligare gudfruktigt hinder i Amadeus Söögard och hans apostlar. Gud, förlåt mig för mina synder, tyvärr, hjort är hjort. Inte långt ifrån, varken geografiskt eller inkomstmässigt finner vi plantskola med Lundsbergstendenser, gick jag för hårt åt pojkarna nu? Det gjorde även en portugis ifjol. Vår resa leder oss även till Mando Diao-land för möte med leksingars sommarhobby, får jag inte en korv kan det bli bad i Dalälven. Från nordligast, till sydligast hinder, och besök dit palmerna bor. Eller, inte kan det ha varit en förort till Malmö, Köpenhamns största förort som Medina en gång sjöng om? Glöm det.

”Den mätta dagen den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst, nog finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd” som det numera inte särskilt uppskattade Boråsbandet Albatraoz en gång uttryckte sig. Nog finns det en poäng i Albatraoz bevingade ord, men i år struntar jag blankt i hur resan artar sig, det är målet som är mödan värd. När resan i november summeras hoppas jag att vi är framme vid vår destination, vår destination som är Allsvenskan. Nu åker vi! Framåt Halmstad!

Fredrik Johansson
* Krönikan är personlig, åsikterna skribentens egna och  dereflekterar inte nödvändigtvis BKS hållning. Skribenten, och inte BKS, ansvarar således för innehållet i texten.